Det har varit mycket de senaste veckorna då jag och sambon håller på att separera. Vi har kämpat i 6 år men till slut tar det liksom stopp. Vi var inte lyckliga. Men det betyder inte att vi inte tycker om varandra. Och trots att jag vinkade av honom ikväll med en tår i ögat så är jag så otroligt glad att jag har min lille kille hos mig och jag ser fram emot mitt och Elvis liv tillsammans. Han är min motivation <3 Mitt allt!

Sen vill jag bara slänga in ett tack till mina päron som alltid ställer upp för mig i ur och skur. För trots att jag är deras dotter har dem ingen skyldighet att hjälpa mig flytta stup i kvarten, förse mig med en bil när min pajjar och låna mig pengar när plånboken ekar. Men dom gör det ändå, varenda gång, utan att tveka <3

Jag skriver detta icke hundiga inlägget dels för att lätta mitt hjärta och göra saken officiell, men också för att ni ska förstå varför jag inte uppdaterar så mycket. Jag har helt enkelt varken tid eller lust, oftast.