Det tar emot i hela min kropp att skriva det, men nu är det inte kul att ha hund längre. Jag är en sån där person som kan ha dagar som är toppenbra men minsta lilla som inträffar så är det som att hela kroppen kollapsar. Jag orkar inte motgångar, hur små dom än råkar vara. Trots det har jag senaste året mått jäkligt bra. Jag raderade en väldigt stor negativitet i mitt liv och trots alla motgångar så har jag för första gången orkat hålla mig själv uppe och faktiskt se ett ljus. Bara senaste två veckorna har varit underbara och jag har verkligen jobbat på mitt sätt att tänka. Bara för att cykeljäveln jävlas så gräver jag inte ner mig resten av dagen utan tar det för vad det är, gör det bästa av situationen och går vidare med dagen med gott humör. Men så idag, när alla körde på med sina spår och tjoade med uppletande, så var det som att det stack till i magen. Det här är inte roligt längre. Det är inte roligt att alltid vila. Att alltid rehaba. Att alltid ha en understimulerad hund. Att dag in och dag ut se sin själsfrände ha ont. Efter snart 5 år, så är det inte längre roligt att ha hund. Jag älskar Elvis och skulle gör allt i världen för honom, han är min ögonsten! Men han kommer också att vara min sista hund. Och även om han blir frisk och vi får ett par bra år tillsammans och jag glömt bort allt det jobbiga för längesen. Så hoppas jag verkligen, att jag kan läsa det här, och påminna mig själv om hur det känns, och att jag inte skulle orka en femte gång.