Ibland behöver man en liten spark i ryggen och några peppande ord. Att så mycket kan förändras på så kort tid. I våras var Elvis en hund som var så otroligt lyhörd och uppmärksam. På plan hade han endast fokus på mig och han skulle kunna jobba hur länge som helst. Det var liksom aldrig några bekymmer. Han var min drömhund! Vi bara körde på. Och det gör mig lite ledsen ibland när jag tänker tillbaka. För i dagsläget, är vi så långt borta från det som vi kan komma. Han har alltid varit en hund som haft lätt för stress. Men man har kunnat rikta den stressen rätt. Man har kunnat använda sig av den på plan. Men efter operationen, efter vilan och rehaben, så känns det ibland som att det är det enda som finns kvar. Bara en massa j*vla stress.. Promenaderna har varit ett ångestmoment då han bara rusat på som en bulldozer. Fort fort fort så man hinner utforska ALLT. Och höga förväntningar på allt vi möter vilket resulterat i stirr, stress och gnäll. Bara någon tittat på honom så vet han inte var han ska ta vägen och håller bokstavligen på att krypa ur skinnet för MAN MÅSTE JU BARA HÄLSA OCH PUSSAS OCH KÄNNA EN HAND PÅ KROPPEN. I spåret släpade han mig fram och gav mig nästan brännsår i händerna när han rusade ut. Och på plan har det inte ens varit lönt att försöka om det varit andra ekipage närvarande. Minsta lilla glädjetjut, boll som studsar eller hund som bara existerar så tappade man honom totalt. Det blev liksom inte kul längre.. Men jag har hållt ut, fortsatt att kämpa och försökt. Jag beskriver alltid mig själv som en lugn person. För det är så jag ser mig själv. Det händer inte speciellt mycket i mitt liv och jag har inte speciellt högt tempo på så vis. Men en vän konfronterade mig idag. Jag är en stressad människa. Jag bär på massvis med orolig stress och min vän sa till mig att det syns. Så väl. Det öppnade upp mina ögon för jag trodde verkligen inte att det lös igenom och den här fina tjejen har jag inte heller känt speciellt länge. Hon sa att det syns på hela mig när jag tycker att det blir jobbigt. Det är väl klart att Elvis blir nyfiken på de där hundarna som går förbi ifall jag tittar dit, avbryter vår lek, vänder mig om med ihopsjunken ställning och ställer ett krav på honom (fokusera på mig) istället för att bara leka vidare.. Visst, jag kan inte lita på honom lös längre. Men istället för att göra det till ett problem så måste jag 1. acceptera läget!! Nu är det så här och det kan jag inte ändra på över en dag. 2. Ta chansen att förbättra vår relation. Jag ser på hela situationen som ett enda stort problem. Jag måste börja jobba Med honom igen, inte mot honom. Innebär det att jag får gå tillbaka till valpnivå så får jag väl göra det då. I slutändan kommer vår relation vara ÄNNU bättre än den var innan operationen. Det är det jag måste fokusera på. Det och att andas.