I tisdags mötte jag upp en gammal vän för att köra lite ringträning. Om själva ringträningen kan jag bara säga "HAHAHAHAHA", vi kommer vara tragiska på utställningar. Men över lag om kvällen så åkte jag hem med en sådan lyckokänsla i kroppen. Han var så "lugn" (så lugn som han kan bli), sansad (så sansad som han kan bli) och han var med MIG hela kvällen. Han ville jobba och han ville göra det med mig. Jag har inte känt så sedan operationen i somras. Efter rehaben blev han ju fruktansvärt stressad och jag har varit väldigt förtvivlad stundvis. Vad hände med min lilla arbetsmaskin som bara hade ögon för matte? Helt plötsligt var han utåtriktad och utåtagerande. Men så i tisdags, så band jag upp honom vid ett träd medan jag hjälpte min vän. Och han bara satt där. Tittade på oss. Tuggade lite på en pinne. Snurrade ett varv. Men inte ett jäkla ljud. Det fixade han inte ens innan operationen. Då skrek han halsen av sig om han inte fick vara med, haha. Lilla hjärtat!

Och så igår, så möttes rottisgänget upp på klubben för träning. Och jag kände mig verkligen som a million bucks. Han gick som en jäkla klocka och åter igen så hade han bara ögon för mig. Vi stod i en ring och snackade skit och han kunde faktiskt sitta "stilla" och tyst. ÄNTLIGEN börjar stressen släppa och mammas underbara lilla stjärna kommer sakta men säkert tillbaka <3 <3 <3