ÄNTLIGEN, så kan jag komma hem efter ett besök, och faktiskt känna mig positiv och hoppfull. En kväll, för 3 veckor sedan, blev Elvis tvär"halt" på det bakben som inte är opererat. Han hade varit borta över dagen medan jag jobbat. Och när jag sedan skulle gå ut med honom på kvällen så var han RIKTIGT stel. Han böjde i princip inte på benet övh. Vad tänker man då som matte? Jo, så klart att det ligger ocd även där och att nu är det kört. Nu kommer jag att förlora honom med. Mitt hjärta brast totalt. När han efter 3-4 dagar blivit knappt märkbart bättre, kontaktade jag både vår fysioterapeut som var på semester, samt ortopeden som opererat honom. Båda sa samma sak. Det är så sällsynt att dom överbelastar i rehaben så förmodligen får man ställa in sig på att det ligger någonting även där. Tusen tankar har snurrat i mitt huvud sedan den dagen. "Är det för tidigt att operera ännu ett ben?", "Är det värt att operera ett till ben övh?", "Vad för liv får en aktiv brukshund med 3 opererade ben?", "Kommer jag att vara tvungen att ta bort honom?". Fysion gav direktioner via mail och igår var det dags för vårat besök. Det har känts som att gå och vänta på domedagen. Det som jag inte fått ur mitt huvud är att det kom så himla plötsligt. På morgonen var allt frid och fröjd och på kvällen var han så dålig. Efter ett samtal med uppfödarn kom vi fram till att det faktiskt kan vara någonting muskelärt (typ sträckning) och att vi inte skulle måla fan på väggen. Och efter gårdagens besök är det precis det som allting tyder på. Vi tycktes till och med kunna se skillnad på benet före och efter behandlingen. Och nu sitter jag här och pustar ut av lättnad. Visst, det finns inga garantier, och fysion kommer spara en akuttid åt oss om 2 veckor ifall det skulle vara så. Men om allt går som det ska så kommer han att få springa lös för första gången nästa vecka, och får vi ingen reaktion på det så pustar vi ut på riktigt. I övrigt har han fått ett mycket bättre och luftigare steg över lag.

Jag TROR.... att det börjar ljusna :)