Jag ska vara ärlig och säga att mitt uppe i detta eländet så bestämde jag mig för att Elvis skulle bli min sista hund. Jag har tänkt samma tanke två gånger tidigare. Först när jag förlorade Totte. Och sedan när jag förlorade Kalle. Mina hundar blir verkligen mitt ALLT och jag tappar fotfästet totalt när jag inte har dem vid min sida. Det blir liksom tomt. Meningslöst. Varför ska jag ens kliva upp ur sängen på mornarna om jag inte har någon som vill ut och kissa? Jag tyckte inte det var värt smärtan att se dem lida. Att förlora dem. Men det är det! Och när jag fått sörja ett tag så inser jag det. Allt hundarna gör för oss. Allt vi lär oss tack vare dom och alla upplevelser och äventyr som inträffar tack vare dom. Alla underbara människor vi lär känna tack vare dom. Många tycker säkert att jag har en ouppfostrad hund. Och att jag borde "visa vem som bestämmer" när han mejar ner mig i 120km/h, eller när han springer ifrån mig när vi ska gå in från gården. Och visst kan jag bli arg ibland, men när min hund är glad, då är jag glad. Jag älskar när han får tokryck och det flyger ben åt alla håll och kanter. Jag älskar när han pinkar på mammas cykel. Det allra viktigaste mina hundar lärt mig, är att kunna skratta åt eländet. Och den absolut bästa känslan som finns, är när du tömmer dig själv både fysiskt, psykiskt och inte minst ekonomiskt, för att hjälpa din sjuka hund att bli frisk igen. För den dagen, som jag får se Elvis springa längst åkrarna igen och ha stirrtävling med korna, då kommer allt att vara värt det och då kommer jag vara lyckligast i världen <3