Dagens morgonpromenad började med att vi mötte grannen hos mamma och pappa (vars fru är fd barnmamma till oss barn och mampa umgås en hel del med dem) som var ute på gården med sina två hanar. En borderterrier som alltid går lös och är Joyce lekkompis. Och så deras jämthund som är supertrevlig. Borderterriern gick först och hälsade på Jossan en sväng och då han inte vågat sig fram till Elvis tidigare så lät jag honom komma och nosa på honom när han väl tordes. Dock stod han mest och småmorra på honom så Elvis riktade uppmärksamheten mot jämthunden istället som var ett par meter bort. Då helt plötsligt kommer deras dotters jakthundar och vill också vara med. Och där kände jag att det blev för mycket. Dels för att jag trodde att det skulle bli bråk (4 okända hanar som kommer helt plötsligt) men mest för att jag är rädd om Elvis ben så klart. Jag vet sedan tidigare att alla hundar är trevliga, men man vet ju aldrig i en sådan situation.. Så jag tog emot den första som kom fram men sedan började terriern gnabba och samtidigt som han gjorde de hann den andra hanen fram också så jag var stensäker på att det skulle bli bråk. Men Elvis gjorde i princip ingenting. Det lät litegrann från olika håll men Elvis försökte mest hålla koll på var han hade allihopa i och med att terriern var och studsade på honom. Hade han varit lös är jag säker på att han gjort lekinviter. I samma veva kom dottern och motade bort sina hanar och bad om ursäkt. Jag blev faktiskt helt ärligt mest chockad över att Elvis inte gick in i försvar. Han är gudasnäll(!!) men han låter ingen trampa på honom. Och just där och då gjorde det lite ont i hjärtat att han är skadad. Han har inte fått leka överhuvudtaget i snart två månader. Åh vad jag önskade att jag bara hade kunnat släppa honom och låtit dom busa en sväng. Men han fick då interagera med andra hundar en sväng och det tror jag var roligt för honom. Och skönt för mig att veta att han har så bra hundspråk och kan läsa av situationer så bra.